Baksidan av att inte vilja begränsa sig och att ge sig fan pa att klara av ett kul liv även när Tomas är pa sjön, är att man lätt tar sig vatten över huvudet. Nyss hemkommen fran en Sverige-trip pa en manad känner jag mig helt utpumpad och inser att ”beroendet” av sin äkta hälft bara har transferrerats till beroendet av nagon annan, vem-fan-som-hels som är godhjärtad nog att hjälpa till (ingen nämnd ingen glömd).. För att var pa resande fot ensam med tva döttrar i trotsaldern under en manads tid med en massa uppgifter att klara av (bla att initiera den förbannade försäljningen av en lgh i Göteborg) hade varit helt omöjligt utan tjänster fran bade höger och vänster. Och även med alla dessa tjänster fran vänliga personer sa har det bitvis känts helt hopplöst. Manga ganger skulle jag ocksa ha velat sätta mig pa marken och bara skrika, precis som Inez och Bettina gör nar nagot inte passar. Och manga ganger har jag nästan gjort det. Inte en jätteglammig känsla, och jag är benägen att understryka att det alltsa ibland bara är helt värdelöst att vara sjömanshustru.

Är man helt ensamstaende med barn sa gissar jag att man inrättar sitt liv efter det, och lixom hittar en rytm som funkar. Man kanske till och med hittar ett sätt att portionera ut energin sa att den lixom räcker? Jag vet inte, jag vet bara att jag inte har lyckats göra det. Jag har uppenbarligen inte kläm pa vad det innebâr att vara ensamstaende, fast jag tidvis provat pa det. Jag är turist i detta, en naiv rookie som envisas att ”maxa livet” trots att det är en enkelresa in i väggen.. (fast vaffan, att inte maxa livet blir ju en enkelbiljett till tristess, och det klarar jag ju inte heller av!) Bitvis var Sverigevistelsen suverän; jag MAXADE saklart, och hann fa mycket kvalitetstid med släkt och vänner, aka fram och tillbaka till Göteborg och Stockholm ett par ganger och göra mycket skoj med barnen.

Men att döma av hur ”utvilad” jag känner mig nu efterat, var det kanske inte en optimal semesterresa. En disclaimer här är pa sin plats; jag hade inte tänkt aka till Sverige denna var, utan jag hade tänkt chilla hemma istället, men eftersom vi är tvugna att sälja lägenheteni Gbg sa tvingades jag styra om planerna. Och när det väl var omstyrt sa fick Tomas äntligen lite konkret info fran rederiet, vilket saklart matchade skitdaligt med resten.. Sa det var ju faktiskt inte en semesterresa.

Hur som helst kände jag mig nära döden redan när jag skulle sätta mig i bilen till Arlanda pa väg hem; jag var HELT slut. Jag kan avrunda med att resrutten kvällsflyg fran Arlanda till Geneve – stopover med late check-in pa hotell i Chamonix- sedan köra hela vägen till Serre (ca 4h), allt detta själv med barnen, inte kändes helt optimalt. Ni som har hanterat flera smabarn samtidigt vet att det inte skadar att vara tva hyfsat samlade personer till ett uppdrag av den här magnituden.

Saklart gick det bra (sanär som pa att jag hade försnillat var husnyckel och eftersom den andra befinner sig mitt pa Atlanten hade vi ett litet problem och fick aka till var Agance för att lösa problemet innan vi kom in i lägenheten), men det var väl ingen ”battery recharge” direkt.

När jag äntligen stod hemma i en solbadande lägenhet i Alperna kände jag en enorm vag av lycka som sköljde över mig. Den varade ungefär 1 minut, sen började hungriga och uttrakade barn högljutt göra sig paminda. Den enorma packningen förblev oupppackad och fick sällskap av en hög med disk fran middagen (nja, middag och middag, vi hade ju absolut ingenting hemma, sa det blev burkmajs med vita bönor. Ungefär.)

Vad som istället öppnades var dels ett brev fran magistratet i Montgenevre som ville att jag skulle pynta €650 för bananbat och ambulans dagen jag drog korsbandet. Behöver jag nämna att jag har ägnat dagar av mitt liv till att bli del av den byrokratiska maskin som sannerligen borde betala just den här typen av räkningar? Dessutom har jag Carte Neige, som ska vara en heltäckande skidförsäkring i hela Alperna. OCH jag har min mutuell (extraförsäkring) som normalt blir inkopplad automatiskt om mitt Carte Vitale inte täcker saken. En härlig ”Välkommen hem”-present till en redan lite trött kvinna. Inte för att jag kommer betala nagra pengar, men jag vill inte behöva DEALA med det där. I Det här landet tar sant här en hel jävla dag att lösa, eller tva, och jag vill inte lägga en hel jävla dag. Därefter öpnade jag INTE ett brev som skulle ha kommit angaende om vi kvalat in till lägenheten i det nybygda huset över gatan eller inte. Nagot sadant brev hade nämligen inte kommit, vilket det skulle ha gjort om vi hade fatt lägenheten. Vi lade säkert 3-4 heldagar pa ansökningen till detta, och har fatt grönt ljus hela vägen. Men nära skjuter ingen hare kan man säga. Ärligt talat sa kvittar det; vi har bestämt oss att flytta till Chamonix sa snart vi kan, det här var bara en sista lilla tummen upp.

Sedan gick det värsta upp för mig: I am all alone! Pa riktigt. Serre i maj är otroligt vackert, men sa galet avfolkat och helt isolerat. De fa vänner vi har här som inte aker hem när liftarna stänger är samtliga bortresta. Det finns verkligen INGEN här som jag kan ringa och be komma över och hänga. Efter grym hängtid bade i Chamonix och Uppsala-Stm-Gbg känns det bara helt absurt att bo pa andra sidan jorden (might as well be) som alla mina vänner. Jag avskyr att vara ensam. Jag har problem att andas pa riktigt i den här ofrivilliga isoleringen. Det är nu mitt storstadsblod gör sig pamind, jag far ta till värsta Ujjayi -andning för att inte gripas av panik, flera ganger om dagen. Jag älskar att umgas med vänner, det är det som är livskvalitet för mig. Helst med Alper i bakgrunden, men hellre grilla med polare pa jävla Reperbahn, än att vara ensam pa det här sättet.

Det är exakt som för ett ar sedan. Jag sade da att om det inte känns helt annorlunda i maj om ett ar, sa maste vi flytta tillbaka till Chamonix. Voilà.

Som jag nämnde i senaste inläget sa har Tomas nu börjat jobba som styrman på en ganska tuff båt. En ankarhanterare och isbrytare som nu ska börja vara supplyfartyg till nagon plattform utanför Sakhalin. Japp, Sakhalin. Och Sakhalin ligger var? Bara om man är en stor fän av ryska författare eller har ett specialintresse i ny utvinning har man möjligen hört talas om Sakhalin. Det är en rysk ö som ligger norr om Japan. Jodå, norr om Japan finns faktiskt och heter Sakhalin. Det är bara en korttidsanställning som Tomas har fatt, snart ska båten tydligen flaggas ut och få en helt rysk besättning. Trots detta är det onekligen ett grymt bra förstajobb som smycket troligt leder till mer. Jag tror ju ärligt att Tomas verkligen har hittat sin grej och det kommer andra att märka. Jag tror inte det kommer att bli särskilt svårt för honom att avancera till ett permanent jobb som passar honom helt perfekt. Han har precis vad som krävs; han är stabil, pålitlig och har gott omdöme. Han är lättlärd, kunnig och dessutom intresserad av just detta. Han pratar 4 språk flytande och trots att han är nyexad, är han inte 22 ar gammal (sorry älskling!). Att vara ”lite äldre” är såklart ingen nackdel när man ska köra runt med sjukt dyra fartyg. Dessutom har han ett grymt bra kaptensutseende . Och kanske viktigast av allt , han har en fru som är välvilligt inställd till att han är borta sammanlagt över 6 månader om året..

Det var tveklöst mycket bra för mig att ta stålbadet att vara ensam 2×3 månader förra aret med en 3-åring och en 1-åring, ny i stan, i ett främmande land. Det var inte alltid så förbannat roligt, men det gick. Ibland gick det till och med med den äran! Och det får 5-veckors törnar att kännas som en long-weekend. Dessutom ÄR det och förblir nyttigt att komma loss ur tvåsamhet; det är sa lätt att plötsligt på allvar tro att man ”inte klarar sig utan varandra”, och det mår ingen bra av. Allra minst jag, får jag erkänna. När jag var yngre var det som ett mantra; ”att inte bli beroende av någon”, men det är först på senare år jag förstår vad som verkligen avses med detta, och det är väl först nu som mantrat egentligen har någon relevans i mitt liv. För det är fanimej lättare sagt än gjort att inte bli beroende av varandra i ett samboförhållande med barn. Men visst, så länge det är ett växelverkande beroendeskap är det väl ok? Eller kanske till och med lite romantiskt? Att man ”inte klaaaaarar sig utan varandra”? Nej, inte i längden. Inte som folk lever och vill leva idag. Ganska snart är det inte längre romantiskt utan blir bara vansinnigt begränsande.

Den inbygda särbo-varianten som Tomas yrke medför, för även med sig en annan viktig sak; nämligen att vi inte kommer att kunna fuska och bara hänga med varandra, som många par gör, och på så sätt undvika faktumet att vi inte har ett tillräckligt bra socialt umgänge. Viktig insikt för mig som kommer att vara ensam med barn en hel del framöver, och som dessutom är extremt sällskapsjuk. Förutom hotellet och den strida ström av besök vi har haft, har vi långt ifrån det sociala liv i Serre som vi är vana vid och faktiskt kräver av tillvaron. Det funkar just nu eftersom vi just har haft nog med oss själva och vara aktiviteter, barnen, jobb och besök, och inte minst den vackra plats som Serre är. Men på sikt är det naturligtvis helt ohållbart. Jag har aldrig tidigare bott på ett ställe där jag inte lyckats bygga upp ett stabilt nätverk av skönt folk på ett fåtal månader; det känns ärligt talat rätt konstigt att ha så pass få vänner på plats efter nästan 2 år. Visst, att ha två småbarn är inte den mest sociala perioden i ens liv, och visst har vi lagt typ all tid vi har haft på nätverket kring hotellet och på folk vi redan känner, men faktiskt, vi brukar båda lyckas lära känna folk ända, lixom i förbifarten. Ett fåtal sådana personer har vi hittat i Serre, men nowhere near enough. För er som följer följetången ”vart i Alperna ska vi bo” kanske jag inte ens behöver nämna att i Chamonix är det sociala livet nästan än mer fantastiskt än de makalösa bergen.

Jag och tjejerna är pa turné i Sverige. Grymt kul men grymt hektiskt. Tomas är iväg 5 veckor pa sitt första jobb som färdigt sjöbefäl, vilket givetvis är helt suveränt, men därmed blev jag själv med att arrangera försäljning av lägenheten och utrymning av förradet i Göteborg. Tack och lov kunde Annika följa med till Göteborg, annars hade det inte funkat. Dessutom tog Kurt och Hildegard tjejerna till Källby ett par dagar och kom därefter med släpkärra och hämtade vad som var kvar i förradet efter min trots allt ganska radikala utrensning.

Det var rätt vemodigt att säga hejda till Nordosten. Även om jag inte kommer sakna Göteborg nämnvärt sa har vi haft sa enormt härliga ar i den där lägenheten. Det är svart att glömma första gangen jag satte foten i lägenheten (Tomas hade varit där en gang tidigare, pa visningen, själv hade jag aldrig sett den). Det var en sen kväll i mars 2008; vi hade just blivit utskrivna fran Neonatalen i Uppsala och tagit taget till Göteborg med var 2,5kg-dotter Bettina i var nyinköpta vagn. Jag hade öroninflammation och ont utav helvette. Vi hade inga möbler sanär som pa ett köksbord och en uppblasbar madrass. Inga lampor. Alla vara saker lag i ett berg pa golvet i stora rummet och jag hade 40-graders feber. Efter att vi blast upp sängen tog Tomas Taxi till akuten för att fa ut en dos penicillin och lite värktabletter till mig. Det visade sig att det inte fanns nagot nattöppet apotek i Göteborg.

Trots allt detta älskade vi lägenheten fran första stund. Ingen av oss kände egentligen till Göteborg över huvudtaget, sa vi visste ingenting om Linnéstaden eller Slottskogen. Bada visade sig vara just det man helst vill bo nära i Göteborg. Vi Spenderade de närmaste 6 manaderna med att ga runt och förundras över hur rätt vi hamnat och vilket förträffligt köp vi hade gjort. Det hade ju kunnat bli en hel del värre . Tiden man har nyfödda barn är ju en ganska speciell period i livet, och Nordostpassagen är verkligen var ”bebislägenhet”. Det är där vara bebisminnen är samlade. Klart det var lite sentimentalt att stänga dörren för sista gangen.

Sen har vi nagra väldigt kära vänner i Göteborg som det är trist att flytta ifran. Fast folk vi känner är oftast väldigt rörliga, och dyker dessutom ofta upp i Alpregionen .

…så har man bott för länge på vischan.

Igen.

Jag har aldrig direkt haft anledning att kalla mitt liv händelselöst. På gott och ont är det bland få saker som mitt liv inte är . Men nu känns det lite extra actionfyllt och det är kul. Säsongen lider mot sitt slut och blicken riktas framåt. Tomas har ”troligen” fått jobb på en isbrytare L-Å-N-G-T-B-O-R-T-I-S-T-A-N, det får vi förhoppningsvis klarhet i imorgon. Mitt korsband är helt av och jag kanske måste opereras, det får vi förhoppningsvis klarhet i imorgon. Våra förträffliga hyresgäster på Nordosten skall gå vidare i livet, vilket gör att vi nu får aschlet ur vagnen att sälja den, vilket vi ska återkoppla till mäklaren om imorgon. Det ser ut som att vi faktiskt kommer att ha möjlighet att åka med på Ulrik och Patricias bröllopskryssning i Medelhavet i juni, vilket vi typ också får veta imorgon . Vi ska snart på semester i Chamonix, vilket redan är helt spikat. Jag och Annika tar sedan barnen och flyger till Sverige och stannar typ hela maj, vilket känns ganska spikat, måste bara boka biljetter imorgon..

Sen har vi loopat tillbaka till ideén om att stanna i Södra Alperna. Mer om detta för den som är intresserad privat, men kanske ska Chamonix förbli ett härligt semestermål för oss? Gudarna ska veta att man får mer livskvalitet för pengarna här, i alla fall om man mäter livskvalitet i kvadratmeter. Magnifik utsikt och lift-nära läge har lixom kommit att tillhöra basutbudet i vår livsstil, så en aldrig så ljuvlig utsikt över Bossonglaciären från en skokartong just ain’t gonna cut it. Och vi har bott in oss här i krokarna ganska rejält trots allt.. Ja, domarna är ute och överlägger och det är skönt att jag inte längre misstar moget övervägande för att vara velig. Detta får ta den tid det tar, det handlar om en rejäl investering och allt måste kännas rätt, inga kompromisser där.

”The bottom line” är att vi är oförskämt nöjda med vår tillvaro, och kanske framförallt med vart vi är på väg. Det är huvudsaken och det gör varje steg man tar betydligt lättare. Man står lixom stadigare på jorden, även om det blåser lite snålt.

Som avslutning lägger jag in några av Jockes bilder från dagens puderåkning, som Nota Bene jag och Tomas inte fick ta del av. Istället åkte vi på magnetröntgen i Gap. Men dalen var ljuvligt vacker i gnistrande vinterskrud med sol och dramatiska låga slöjmoln.

Ganska så najs.

Vi sa att vi hade ”tur i oturen” att det var jag som smällde korsbandet för två veckor sedan, och inte Tomas. Detta eftersom Frankrike är betydligt generösare med rekstruktionsoperationer än Sverige är, och det är jag som är skriven i Frankrike och har tillgång till Fransk sjukvård. Lite i samma anda var det alltså”tur i oturen” att det var Tomas som bröt nyckelbenet förra veckan och inte jag, eftersom de Franska läkarna så gott som aldrig utför operation på nyckelben, även om det ibland behövs, och Tomas bedömdes av Svenska läkare till operation inom 14 dagar.

Jag kan dock nämna att det är rätt opraktiskt att vara två rörelsehindrade föräldrar med två små barn, och normalt skulle jag beskriva ”tur” som något helt annat än det vi just nu upplever. Men faktiskt, man får nöja sig med det lilla. Den här vintern har bjudit på en lång jävla rad av otur på diverse fronter och det har verkligen inte  bara ”lunkat på”. Tvärt om, det har varit nya dåliga nyheter varje vecka som har avlöst varandra. Men där kom den lilla ”turen” in. De har just avlöst varandra; allt har inte kommit på en gång. Då hade det inte gått. Vi försöker ändå driva ett hotell, och familjer med barn, och verksamheten är trots allt i båda fallen beroende av att vi i personalen/familjen är någorlunda arbetsföra; om någon är borta får någon annan jobba dubbelt. Man får lösa det helt enkelt. Och visst händer det grejer, det gör det alltid. Men vanligen rullar det på ändå. Det har det magiskt nog gjort även denna vinter, även om den verkligen har varit extremt otursdrabbad och det har känts som käftsmäll på käftsmäll. Här kommer ett axplock av elände som direkt påverkat min vardag som heltidsarbetande tvåbarnsförälder: hemma och på jobbet:

- Innan jul: En ur personalen stukar foten, kan inte jobba.

- Mellandagarna: Personalgruppen inkl jag och Inez har magsjuka. Var och en är utslagna i var sina 2 dagar under en period med smockfullt hotell. De få som var friska jobbade typ dygnet runt.

- Nyår: Tomas kommer hem från 3 månader på sjön och ärver direkt vår magsjuka.

- Katrin hälsar på oss och åker på samma bazillusk.

- Direkt efter nyår: 3-4 ur personalgruppen får bronkit och blir sängliggande med hög feber.

- Maja insjuknar i livshotande meningit och Tina och hon ligger på Grenobles sjukhus i 2 veckor. Jag jobbar typ dygnet runt.

- En ur personalen bryter nyckelbenet och kan inte jobba på 3 veckor.

- Slutet av januari: En god vän förolyckas i Chamonix. Begravning etc i Chamonix och sorgen gör mig till en zombie.

- Början av februari: Vår kock får en fraktur på ryggen och kan inte jobba.

- Sportloven: schmockfullt hotell pga sportlovsveckorna. Alla jobbar som tokar.

- 7 mars: Jag smäller mitt korsband. Orörlig och sjuksriven 2 veckor. Min skidsäsong är slut.

- 19 mars: Tomas bryter nyckelbenet. Måste åka till Sverige och opereras. Hans skidsäsong är slut.

Japp, det var fram till dagens datum. Vad må nästa vecka bjuda på?